Denna önskar jag mig! 

Finns på Bokus.  

Då tunnelbanan stannar vid hållplatsen hemma i Vasastan sent på lördag kväll är jag så trött att jag knappt orkar resa på mig för att stiga av. Men på något sätt sätter jag den ena foten framför den andra och tar mig upp från underjorden trots en icke fungerande rulltrappa. 

Veckan som passerat har varit intensiv. Långa dagar med läkarbesök, undersökningar och sjukhustid. Hela vägen från vårdcentral via akutmottagning till sjukavdelning har vi mötts av engagemang och effektivitet.

När någon man älskar är sjuk så hämtar man kraft från något dolt magiskt ställe – kanske skulle man kunna kalla det för kroppens valutareserv. Ett tryck på nödknappen – och sen bara kör man. Det går per automatik.

Jag skulle vilja sända en tacksamhetens tanke till all fantastisk vårdpersonal som min anhöriga och jag har mött på vägen: Läkarna Ida och Ronny på vårdcentralen i Hässelby, Lazlo på läkarhuset i Vällingby, Gabriel på akuten på Sankt Göran och sjuksköterskorna Linda och Elisabeth samt läkaren Niklas på avdelning 38 på Sankt Göran. Samt alla sjuksköterskor och röntgenläkare som jag tyvärr inte har namnet på. Och alla ni andra. Ni gör ett fantastiskt jobb. Tack!

Dagens lärdom: om jag blandar äggmjölk så går det inte lika bra med spiskummin ...

Smakar inte kardemumma, om jag säger så.

Fredagsmorgonförvirrad! 

I never settle for second best!

Men jag känner mig nöjd med silver.

Trevlig helg! 

Som kroniskt sjuk får jag ganska ofta en del goda råd. 

I de allra flesta fall menar folk väl, ibland är det ren okunnighet som talar.

Tack, jag har en bra läkare, jag hänger rätt ofta på KS-smärtmottagning och jag har besökt ett antal sjukgymnaster och testat det mesta genom åren.

När någon säger "du ser i alla fall fräsch ut" eller "bit ihop, det blir snart bättre" så händer det att jag har lust att dela ut en och annan käftsmäll. Tro mig, jag skulle hellre se ut som fan och må bra i kroppen. Och nej, tyvärr, under de dryga 16 år som jag har varit sjuk så har mitt tillstånd bara försämrats. Jag kämpar varje dag med det som för de flesta är självklart. Att komma ur sängen, duscha, ta en promenad eller att föra en vettig konversation är inte alltid en självklarhet. 

I förra veckan var jag på picknick med några av mina allra bästa vänner. En härlig sommarkväll med god mat. En hel del prat och skratt. Mestadels sol och så lite blåst då solen försvann ner bakom träden. Fantastiskt trevligt!

Borde väl bara göra gott kan man tycka. Det ger en massa energi rent mentalt. Men samtidigt i och med att jag är väldigt ljudkänslig så blir samtal även i små grupper belastande. Vinden som smög sig på är inte heller någon hit för min kropp. Så en sådan enkel och mysig samvaro resulterade i att min kropp kraschade (migrän, ökad värk och stelhet, ökat illamående och allmän sjukdomskänsla) och jag blev sängliggande i tre dagar. 

Världen kryllar av klämkäcka ordspråk som antyder att det är upp till dig själv hur du mår och om du bara vill så kan du lyckas med allt du företar dig. Bara du skärper dig. 

En spark i magen på alla som dagligen kämpar med diverse sjukdomar som inte syns utanpå kroppen (nu pratar jag om både fysiska och psykiska sjukdomar). Du säger ju inte direkt till någon som har brutit benet eller är cancersjuk att de ska skärpa sig!

Därför blev jag glad härom dagen då min vän Åsa la upp en bild på Instagram. 
Jag snodde orden (från tennislegenden Arthur Ashe) och gjorde en egen bild.

Kanske undrar du varför jag skrivit detta inlägg. 

Jag är inte ute efter att någon ska tycka synd om mig och ömka mig. Jag är inte min(a) sjukdom(ar).  

Jag vill bara att du ska acceptera mig som jag är. Och visa en gnutta medkänsla.
Vissa dagar kan jag (nästan) ALLT. Men de allra flesta dagarna klarar jag bara lite, i små doser.

Och, snälla, fråga aldrig slentriansmässigt hur jag mår om du inte är uppriktigt intresserad av svaret.

Det finns inget värre än när frågan ställs och jag märker att det raka ärliga svaret besvärar eller än värre är fullständig ointressant för frågeställaren. Avstå hellre då. Det sårar mindre.

Do what you can! 

Ni som säger att hösten är här har helt fel.

Jag har i alla fall fullt upp med att njuta av fantastisk sommar.

Och jag tar varje tillfälle i akt att insupa denna underbara augustimånad.

I dag meckade maken vattenpump till motorn.

Jag slöade med nya numret av Elle och min snygga hamam-handuk från

Lena Losciale och var väl insmord i solkräm från La Roche Posay.

Grymt bra solskydd!

Och vatten!

Detta blåa, gör mig lycklig.

Lyckades vakna i tid i morse trots att inte alarmet på mobilen gick i gång.

Stapplade iväg något morgonyrslig mot Odenplan. Konstaterade att stan fortfarande är sommarlugn och halvtom.

Tisdagen började med ett morgonblodprov och en kanyldiskussion. Om varför så många upplever ett obehag och rentav stor rädsla inför blodprov och sprutor. 

Jag fick dock betyget väldigt cool och avslappnad. Nej, jag är inte det minsta stickrädd. En egenskap jag ärvt av min mamma. Och som jag fört vidare till mina söner. 

Nora, som stack mig denna morgon, kan ha varit den mest skickliga kanylhanterare jag någonsin mött. Det kändes inte överhuvudtaget då hon satte kanylen.Inte ens ett litet svid. 

Senare under dagen så fiskade maken efter hjälp med att lägga upp sina söndertrampade jeans. Så jag tog fram mitt snällaste jag och greppade sax och tråd och maken dukade fram symaskinen. Då jeansen var fixade fick jag ett infall och en idé att skapa poppade upp i mitt huvud. Jag letade fram lite gammal kapellväv och därefter demonterade jag ett gammalt skärp.

Det bidde en väska!

Tänk så det kan gå – återvinning is the shit!

Ve och fasa! Ni vet den där känslan då man inser att den där fantastiska hudkrämen som kroppen älskar inte längre finns på apoteket. Inte heller går den att finna på nätet ... eftersom den troligtvis inte tillverkas längre. Då är det bara att tänka om och jaga nytt. Valet föll på mitt favoritmärke La Roche Posay. 

Och jagade, det gjorde jag i veckan som gick. Men jakten gick sådär då inte heller mitt nya val fanns att finna på mitt apotek. Eller på något annat heller, för den delen. 

Med hjälp av Google lyckades jag i går att hitta ett ställe som sålde över nätet. Och det lustiga var att jag kunde välja att hämta ut paketet på Valhallavägen. Och det gjorde jag. I dag. 

Förutom den stora tuben med efter sol-gelén så fick jag en massa spännande prover på andra LRP-produkter. 

Mitt nya La Roche Posay-mecka ligger på Valhallavägen 114 och heter Militus Medical. Där säljs även andra märken som passar speciellt bra till oss med lite känslig hy. Nästa gång drar jag med mig mamma dit. 

Efter ett givande och dessutom trevligt besök hos Sara på Militus Medical bestämde jag mig för att promenera en sväng på Östermalm. Det är inte alltför ofta jag befinner mig i det området nuförtiden. 

Tog en sväng förbi Östermalmsgatan där jag delade lägenhet med en kompis i mitten av åttiotalet. Fortsatte ner mot Östermalmstorg.

Och där händer det saker vill jag lova. Där byggs det ny – det vill säga tillfällig – saluhall. 

Och så konstaterade jag att mina vänner Madde och Marcus har öppnat nytt på Nybrogatan.

Men det vet de nog inte om själva! 

Spännande på Östermalm i dag alltså.

Bäst att ta det säkra före det osäkra.

Laddar med lite solskydd.
I morgon skiner nog solen!

50+ en solkräm för oss lite äldre.

Och nej, det här är inget sponsrat inlägg. Jag gillar mitt apotek nere på Sant Eriksplan helt enkelt. I dag pratade vi om regnkläder till exempel. Att regnkläder verkar vara mer nödvändigt än solskydd denna sommar.

Fast jag är optimist.
Eller så har jag en plan.

Och 'säkerheten först-tänket' sitter i efter alla mina år i luften.