Ibland ramlar jag över bilder som etsar sig fast. 

Har för tillfället en enorm längtan till/saknad av London. Så där så att jag får ont i bröstet och knappt kan andas när saknaden greppar tag i mig. Längtar efter ljuden, dofterna och människorna. 

I går hittade jag Luke Millers fantastiska bilder på Instagram. 

Jag tröstslukar hans bilder. Blundar och förflyttar mig i tanken.

Och idag snubblade jag över en annan bild. 

Den totala motsatsen till Londons myller ...

Gypsy_lust/Lauren Bullens bild förmedlar lugn och stillhet på en undangömd innergård i Marrakesh. 

Värme, skugga och ett svalkande dopp i poolen, Avskärmad från omvärlden. En annan tilltalande tanke. 

Livet är fullt av motsatser.

Och på Instagram kan de vara precis såhär vackra.

Hittade en bunt med foton i dag.

Papperskopior, old school. 

Från en film som satt kvar i kameran ett bra tag och som vid framkallningen

fick riktigt sjyssta färgläckage.

Vilka små sötnosar sönerna var!

Poserande vid Tower Bridge i mars 2004.

Härligt minne!

Häng med ner under jord och kika på nya stationen Stockholm Odenplan!

Den nya pendeltågsstationen öppnar sommaren 2017.

Ljus, luftigt och modernt.

Jag är trött och jag är ledsen. 

Jag har diskuterat på Facebook i dag.

Folk som normalt förhoppningsvis är kritiska till vad de läser i tidningarna har i dag sorgligt nog visat att de sväljer allt som media serverar med hull och hår. 

Jag orkar inte gå in på detaljer men jag tänker på pilotstrejken som i tidningarna (även de som normalt är seriösa) beskrivits som en lyxstrejk. Det enda det har talats om är lönen. Från tidningarnas sida. Och från mina antagonisters sida. Jag har gång på gång förklarat att det handlar om så mycket mer. Främst om arbets- och anställningsvillkor. Men alla pratar bara om lönen. Varför väljer folk att endast se det de vill se? Skulle detsamma som händer i flygbranschen drabba folk på deras arbetsplats så skulle jag bra gärna vilja se hur de reagerar.

Uppenbarligen har folk inte heller en aning om hur det går till med en facklig förhandling. Man börjar men en lång lista med krav som efterhand förhandlas om och förhandlas bort. Det kallas förhandlingsutrymme. Man går ut högt, man ger och tar. För att landa i något som båda parter kan enas kring.

Det märks att de flesta som uttalar sig inte har en hum om flygbranschen. Arbetstider, tjänstgöringsscheman, vila, ledighet, semester. Och hur tufft det faktiskt är att jobba i luften. Att piloter kallas för glorifierade busschaufförer och kabinpersonal för överbetald serveringspersonal. Att besättning ombord i första hand finns där för säkerheten ombord tycks många glömma. 

Den dagen du sitter ombord på ett flygplan på väg någonstans och det händer något, så hoppas jag att du har en besättning som är utvilad och orkar klara av att utföra sina primära arbetsuppgifter! Ja just det, att klara av att nödlanda, ta rätt beslut i en pressad situation och se till att du kommer ner och ut med livet i behåll!

Tänk på det nästa gång du sitter på ett flyg! Har besättning haft vila, har underhållet av flygplanet skötts som det ska eller är piloterna rädda för att rapportera fel med risk för att bli av med sina jobb!? Är besättningen utvilad, har de erforderlig utbildning, känner de sig trygga i att kunna påpeka brister och fel i procedurer och tekniska fel på maskinen du sitter i? Eller håller man tyst och skjuter upp problemen med rädsla för repressalier eller rent av att bli av med sitt jobb? Handlar allt om att producera så många timmar i luften som möjligt? Till så lågt pris som möjligt? Får personalen engagera sig fackligt för drägliga arbetsförhållanden? 

Det är faktiskt så att man får vad man betalar för. Och själv skulle jag aldrig sätta foten på ett lågprisbolag.

Valet är ditt.

Och ja, det finns massor av andra grupper i samhället som är underbetalda och har orimliga arbetsvillkor men nu jobbar inte de på SAS. Varför ska en grupp avstå att förhandla sina arbetsvillkor bara för att en annan har det sämre?

Och att semesterresenärer och fotbollsfans har drabbats är också mycket tråkigt. En strejk kommer aldrig lägligt. 

Att banffa har blivit ett uttryck i min familj. 

Att banffa kan betyda att man följer sin människa hack i häl för att kolla vad hen sysslar med. 

Att banffa kan betyda att man sitter nedanför handfatet på lilla toaletten och jamar uppfordrande för att människan ska fatta att man vill tugga ampellijeskott (samma skott som människan försökt gömma i hopp om att det ska hinna gro rötter).

Att banffa kan betyda att man far omkring som en livsfarlig ninja på uppdrag. 

Att banffa kan betyda att man krafsar uppfordrande på filten i soffan för att ens människa ska bygga en koja åt en.

Att banffa kan betyda att ligga tätt intill mattes ben i soffan. Inte på, men väldigt väldigt nära.

Att banffa kan betyda att man knöar ner sig hos Lava för lite tvätt och kel.

På en resa – för snart fyra år sedan – så träffade jag Eta. Det visade sig att vi båda älskar katter. Och passande nog så hade Eta två nykläckta kullar hemma i Stockholm. Efter hemkomst så tog vi oss en titt på kattungarna och resten är historia! Den lilla blåsköldpaddsprickiga britten flyttade till Birkastan. 

I dag fyller denna ljuvliga lilla glädjespridare 4 år. 

Grattis Banff! 

Märks det att jag längtar efter värme och saltvatten!?

Hamnade på Villa Palmiers hemsida – fotografen Kate Holsteins hem på Saint Barts.

Ser ju helt enkelt njutbart ut. 
Om det inte vore så dyrt, passar inte min plånbok i alla fall ...

Det enda jag möjligtvis skulle byta ut är hunden – mot mina katter. Eller så fick de helt enkelt lära sig att samsas. 

Man kan väl få drömma! 

     
bild: Kate Holstein

Jag vill andas salt havsluft!

Underbara bilder från UK och Irland hos The Future Kept. 

Bilder fån The Future Kept

Tänkte visa en grej jag köpte i London. 

En katt. 

Naturligtvis, tänker du. 

Men inte vilken katt som helst, säger jag. 

Ett kattljus! 

Ett kattljus!? Vad är det för speciellt med det, säger du kanske då. 

Jo, det här är ett mycket speciellt ljus, för det har ett skelett! 

Va, utbrister du säkert nu.

Ja, det är faktiskt sant. 
När ljuset tänds och sakta brinner ner/upp så framträder ett metallskelett. 

Det är nämligen ett Pyropet!

Koolt va! 

Ljuset inhandlades i en liten butik – AHHA – på Brick Lane,

Jag var inte ensam under själva fotograferingen. Jag fick naturligtvis sällskap av Banff som undrade vad jag höll på med. Nyfiken och försiktig. Och helt klart underhållande. Jag är så vansinnigt förälskad i min lilla britt. Hon ska alltid vara med och kolla vad som händer. 

I morgon kan det hända att Banff delar med sig av lite påskpyssel!

Nu ska hon natta matte som är väldigt trött.

Ses i morgon!

God natt!

P.S KISA betyder katt på isländska.