Finalen intogs efter en god middag hos bästa vänner! 

Ännu en gång gjorde Måns och Petra ett strålande jobb. 

Vinnaren – Ukraina – var inte den som vi tippat att knipa förstaplatsen. 

Frans får en guldstjärna för en finfin femteplats.

 
Middagen, tillagad av min vän mästerkocken Mari, var som vanligt underbart god!

Torskrygg men ångkokta grönsaker. 

Till efterätt jordgubbstartletter från favoritcaféet (Sophies Canelé)!

Och naturligtvis lite bubbel. Är det Eurovision så är det!

Precis så här ska en kväll vara.

Härligt mysigt avslappnad och hjärtlig! 

   
bild: stockholm.se

Jaha, vad säger jag om kvällen!?

Australien! Rockade brallorna av alla andra och gjorde en Down Under i Green Room! Hallå – troschock! 

Bulgarien och Belgien på andra plats. Sen vet i sjutton ... 

Nya MP – gjorde succé! Måns och Petra alltså. Här snackar vi om två språkrör som vet vad de sysslar med. 

Man vs Machine var snyggt!

Ser fram emot Lynda Woodruff i finalen. Mer än Justin faktiskt.

Nu blir det nästan reklam.

För kolla här!

En byggfirma som gör så här roliga detaljer på sina byggplank förtjänar lite uppmärksamhet! 

Vi har en alldeles egen riddarborg på Tomtebogatan 10!

Väntar med spänd förväntan på riddarnas ankomst. 

I dag är det internationella fibromyalgi-dagen. Och även den internationella ME-dagen. 

Två kroniska sjukdomar som påminner mycket om varandra men även har olikheter.

Ofta varierar det från person till person vilka problem och symtom man har. 

Gemensamt för båda är den enorma tröttheten som inte går att vila bort. På sätt och vis är trötthet fel ord, utmattning är mer beskrivande. En utmattning som inte går att vila bort. 

Enkla vardagssysslor som är självklara för de flesta innebär en stor ansträngning för en fibro-/ME-patient. Stiga upp ur sängen. Duscha. För att inte tala om att tvätta håret. Umgås med folk, speciellt i större sällskap. Att föra en konversation. Hänga tvätt. Läsa och följa ett recept.

Värk, hjärndimma, svårighet att hitta ord, komma ihåg saker, ljud- och ljuskänslighet, illamående, huvudvärk, fumliga händer, förlorad styrka är några av mina dagliga följeslagare. Och den där oövervinneliga utmattningen. 

Ganska ofta får jag höra att det blir nog snart bättre. Ibland får jag höra att det inte är en riktig sjukdom. Jag vet att det oftast beror på att folk vill väl eller att de helt enkelt är okunniga. Men visst är det ledsamt att höra. Som om jag hade mig själv att skylla. Om jag bara inte kände efter så noga, har också ord som hoppat ur munnen på oinsatta.

Med tanke på att jag haft mitt onda i snart 20 år så kan jag min kropp rätt så väl vid det här laget men trots det så händer det att jag överskrider mitt "orkes-kapital" och kraschar. Jag har testat flera olika läkemedel, jag har rehabbat, jag har tränat mer, jag har tränat mindre, jag har lagt om kost, jag har testat olika kosttillskott. Jag kan KBT och ACT och jag är inte rädd för min smärta.  

Jag önskar inget hellre än att bli piggare, ha mindre ont eller helt enkelt bli helt frisk! Jag har tusen idéer, kvalitéer, massor av kunskap och tusen ton vilja. Tyvärr har jag en kropp som sätter stopp för mycket av detta. 

Förutom alla fysiska symptom så innebär dessa sjukdomar andra begränsningar. Framför allt det sociala livet har fått sig en rejäl känga. Jag som egentligen är en social typ som älskar att nätverka och umgås med folk mäktar helt enkelt inte med detta längre. Att tacka nej till olika sammankomster, umgängen och liknande innebär tillslut att folk slutar höra av sig. Jag har definitivt blivit många erfarenheter rikare och vet numer vilka jag kan räkna som mina vänner. Bekanta har jag gott om men de där som fortfarande hör av sig för ett snack, en fika eller en promenad i alla enkelhet är ingen stor skara. Men de är desto mer värdefulla och jag är grymt tacksamma för att ha dem i mitt liv! Hjärta er!!! 

Vill du lära dig mer om fibromyalgi och ME så är det bara att klicka! 

Tack för att du tog dig tid att läsa!

Och nu ska jag vila en stund, för den koncentration som krävdes för att skriva detta inlägg har gjort mig både yr, illamående och darrhänt. Men jag älskar att skriva och det är en av de saker som ger mig glädje, även om det krävs en hel del koncentration och ett uppallrat läge i soffan då jag inte klarar av att sitta som en normal människa vid datorn. 

#ME
#fibromyalgi

Tomtebogatan i dag.

Vad är det för fel på folk!?

Varför tror man att BigBag-säckarna är till för allt möjligt skräp och hushållssopor!?

Skärpning Birkastadsbor! 

Ja, jag må vara lite grinig i dag. Men allvarligt, det är så jäkla sunkigt.

Och du sopdumpare – du är en riktig slöfock. Eller så har du hål i huvudet. 
Oavsett vilket, så är du en sopa! 
Bläää! 

 
bild: stockholm.se

I går var det dags för första semifinalen i Eurovision Song Contest 2016 i Stockholm.

Det blir ingen djupare analys då mina kognitiva färdigheter för tillfället har checkat ut. 

Men, jag gillade Nederländerna. Både låt (Slow Down) och artist (Douwe Bob). Och jag blev lite förälskad i Österrikes Zoë och hennes låt Loin d'ici. Zoë intog scenen med vacker sång på franska och ett härligt leende. En blandning av Brigitte Bardot och Gwyneth Paltrow! 

Och Petra och Måns var strålande som programledare.

En bra start! 

Slow down! 

Krasch-dag! 

Avbokade det lilla som var inbokat och borrade ner nosen i tassen. 

Det är ledsamt när knoppen vill så mycket men kroppen inte mäktar.

I dag har det varit väder.
Vackert väder!
Underbart väder!

Så det blev en varm stund i Vasaparken med kall gazpacho och solkräm på näsan.