Läser Andres Lokkos kolumn på SvD och känner så totalt igen mig i hans första 47 ord.

Att stiga av snabbtåget från flygplatsen, andas in Londons själ och därefter gå upp mot Praed Street för att ta bussen till det hotell som blir mitt hem för några dagar... Är precis som att komma hem.

Även avslutning med nostalgin om ställen som stängs och försvinner nyper i mitt hjärta.

Det är konsekvensen man får ta av att åka tillbaka till samma stad/ställe ofta. Jag hade faktiskt t.o.m en väskaffär på Floral Street där tjejerna i butiken (efter att ha träffat mina söner tyckte att de var så mycket mer väluppfostrade än brittiska barn) alltid frågade efter hur mina pojkar mådde.  

I S   N O   M O R E... Sad!

Och så läste jag någonstans om butiker som Lokko handlar i: där ICA Birkahallen var en katt bland hermelinerna.

Har herr Lokko månne blivit Birkabo?

En bild från förra vintern.

Nu när december närmar sig börjar i alla fall jag längta efter lite vit snö.
Varde ljus!

Befinner mig just nu i en slags Bermudatriangel bestående av katter.

En blå katt till höger om mig i fönstret, en röd katt i katthänget snett framför mig samt en brun drottning på soffans ryggstöd snett bakom mig till vänster.

Mitt katt-triangel (som vi kan kalla BaNiLa-triangeln) är inte så stor till ytan som den i Atlanten (jag som suger på matematik skulle uppskatta den till ca 4 km²). Inte heller är den lika mytomspunnen. Däremot händer det att det försvinner saker emellanåt.

Just i dag önskar jag att min förkylning, värk och eländighet försvann. 
Jag bryr mig inte ett dugg om i fall det är vulkaner, utomjordingar eller gasbubblor som orsakar försvinnandet. 
Bara eländet dunstar.

Om man är riktigt uppmärksam ser man små små blöta, ack så förgängliga snöflingor...

Samt mina smutsiga fönsterrutor.

Sådant här väder gör sig bäst på bild.