Skavlan. 
Mina tankar.

Noomi Rapace: en kvinna som till mångt och mycket uttrycker sig som en tonårstjej. Vuxen men ändå så pueril. 

Petter Solberg: sympatisk, pappa, otillräcklig. Med en härlig men lillgammal son. Som sätter pappa (och andra vuxna) på plats.

Svend Brinkmann: sund dansk. Man behöver inte alltid vara på hugget och vara bäst. Avbeväpnande skön inställning. Skavlan ville hela tiden få det till att Svend var "negativ". Men, måste man vara bäst jämt, alltid!? Det är okej att nöja sig för stunden och inte alltid vara högpresterande. Vi kan ju inte alltid vara på topp. Att säga nej, är också en styrkal Oftast den mest potenta styrkan.

Mikaela Laurén: tuff tjej som kämpat i (egen förvållad) motgång – men inte gett upp. 

Om Skavlan själv då: som frågvis, nyfiken, vill veta mer-person så kan jag tänka att jag ställt frågorna annorlunda. Att alltid lyssna till det svar en första fråga ger. Inte bara vara inställd på ett visst svar. En följdfråga som ställs på ett annorlunda sätt hade kunnat gett ett så mycket mer intressant svar. Okej, jag vet det är tv, samtalsämnena begränsade och tiden är limiterad. Men åh vad jag ibland önskar att det var jag som fick ställa frågorna. 

Och var det bara jag eller är inte Echosmith's Cool Kids bara en uppoppad variant av Foster the Peoples Pumped up kicks ...

Fredagsfunderingar.