Då tunnelbanan stannar vid hållplatsen hemma i Vasastan sent på lördag kväll är jag så trött att jag knappt orkar resa på mig för att stiga av. Men på något sätt sätter jag den ena foten framför den andra och tar mig upp från underjorden trots en icke fungerande rulltrappa. 

Veckan som passerat har varit intensiv. Långa dagar med läkarbesök, undersökningar och sjukhustid. Hela vägen från vårdcentral via akutmottagning till sjukavdelning har vi mötts av engagemang och effektivitet.

När någon man älskar är sjuk så hämtar man kraft från något dolt magiskt ställe – kanske skulle man kunna kalla det för kroppens valutareserv. Ett tryck på nödknappen – och sen bara kör man. Det går per automatik.

Jag skulle vilja sända en tacksamhetens tanke till all fantastisk vårdpersonal som min anhöriga och jag har mött på vägen: Läkarna Ida och Ronny på vårdcentralen i Hässelby, Lazlo på läkarhuset i Vällingby, Gabriel på akuten på Sankt Göran och sjuksköterskorna Linda och Elisabeth samt läkaren Niklas på avdelning 38 på Sankt Göran. Samt alla sjuksköterskor och röntgenläkare som jag tyvärr inte har namnet på. Och alla ni andra. Ni gör ett fantastiskt jobb. Tack!