I dag är det internationella fibromyalgi-dagen. Och även den internationella ME-dagen. 

Två kroniska sjukdomar som påminner mycket om varandra men även har olikheter.

Ofta varierar det från person till person vilka problem och symtom man har. 

Gemensamt för båda är den enorma tröttheten som inte går att vila bort. På sätt och vis är trötthet fel ord, utmattning är mer beskrivande. En utmattning som inte går att vila bort. 

Enkla vardagssysslor som är självklara för de flesta innebär en stor ansträngning för en fibro-/ME-patient. Stiga upp ur sängen. Duscha. För att inte tala om att tvätta håret. Umgås med folk, speciellt i större sällskap. Att föra en konversation. Hänga tvätt. Läsa och följa ett recept.

Värk, hjärndimma, svårighet att hitta ord, komma ihåg saker, ljud- och ljuskänslighet, illamående, huvudvärk, fumliga händer, förlorad styrka är några av mina dagliga följeslagare. Och den där oövervinneliga utmattningen. 

Ganska ofta får jag höra att det blir nog snart bättre. Ibland får jag höra att det inte är en riktig sjukdom. Jag vet att det oftast beror på att folk vill väl eller att de helt enkelt är okunniga. Men visst är det ledsamt att höra. Som om jag hade mig själv att skylla. Om jag bara inte kände efter så noga, har också ord som hoppat ur munnen på oinsatta.

Med tanke på att jag haft mitt onda i snart 20 år så kan jag min kropp rätt så väl vid det här laget men trots det så händer det att jag överskrider mitt "orkes-kapital" och kraschar. Jag har testat flera olika läkemedel, jag har rehabbat, jag har tränat mer, jag har tränat mindre, jag har lagt om kost, jag har testat olika kosttillskott. Jag kan KBT och ACT och jag är inte rädd för min smärta.  

Jag önskar inget hellre än att bli piggare, ha mindre ont eller helt enkelt bli helt frisk! Jag har tusen idéer, kvalitéer, massor av kunskap och tusen ton vilja. Tyvärr har jag en kropp som sätter stopp för mycket av detta. 

Förutom alla fysiska symptom så innebär dessa sjukdomar andra begränsningar. Framför allt det sociala livet har fått sig en rejäl känga. Jag som egentligen är en social typ som älskar att nätverka och umgås med folk mäktar helt enkelt inte med detta längre. Att tacka nej till olika sammankomster, umgängen och liknande innebär tillslut att folk slutar höra av sig. Jag har definitivt blivit många erfarenheter rikare och vet numer vilka jag kan räkna som mina vänner. Bekanta har jag gott om men de där som fortfarande hör av sig för ett snack, en fika eller en promenad i alla enkelhet är ingen stor skara. Men de är desto mer värdefulla och jag är grymt tacksamma för att ha dem i mitt liv! Hjärta er!!! 

Vill du lära dig mer om fibromyalgi och ME så är det bara att klicka! 

Tack för att du tog dig tid att läsa!

Och nu ska jag vila en stund, för den koncentration som krävdes för att skriva detta inlägg har gjort mig både yr, illamående och darrhänt. Men jag älskar att skriva och det är en av de saker som ger mig glädje, även om det krävs en hel del koncentration och ett uppallrat läge i soffan då jag inte klarar av att sitta som en normal människa vid datorn. 

#ME
#fibromyalgi

 
bild: stockholm.se

I går var det dags för första semifinalen i Eurovision Song Contest 2016 i Stockholm.

Det blir ingen djupare analys då mina kognitiva färdigheter för tillfället har checkat ut. 

Men, jag gillade Nederländerna. Både låt (Slow Down) och artist (Douwe Bob). Och jag blev lite förälskad i Österrikes Zoë och hennes låt Loin d'ici. Zoë intog scenen med vacker sång på franska och ett härligt leende. En blandning av Brigitte Bardot och Gwyneth Paltrow! 

Och Petra och Måns var strålande som programledare.

En bra start! 

Slow down! 

I går sprangs det Kungsholmen runt.

I dag gjorde jag och maken vår egen variant på ön. 

Inte springandes då, utan i beskedlig promenadtakt med inlagda vilopauser. 

Jag måste säga att Stockholm är förbannat vackert så här i strålande sol, skön värme och prunkande grön klädedräkt! 

Titta själv och se om du tycker som jag!? 

Den där takterrassen vill jag ha!!! 

Sommar-Stockholm i Eurovisionskrud! 

Jag har inte haft så många ord över till bloggen de senaste dagarna. 

Livet har pågått. Och passerat.

Vi fick några fina timmar tillsammans i helgen samt en stund i måndags. Men i dag så somnade min faster in. Stor sorg men med mycken kärlek. 

En fin tröst, då man känner sig ledsen, är att umgås med världens bästa Eta. 

Bilden är kanske inte världens bästa – men vad gör det när man har 977 gram chokladkaka sovandes i knät.

Sista dagen i april.

Som ett sorgset knytnävsslag i magen som får mig att tappa andan med tårfyllda ögon.
Samtidigt, som en öm kärleksfylld omfamning med varma skratt.

Låt majsolen värma och låt våren blomstra vackrare än någonsin förr! 

Livet är förgängligt.

Jag väntar, alltså finns jag. 

Hmm, nu har matte pratat om den där chokladkakan i flera veckor. Men när kommer hon? Hon verkar rolig! Lava, som är min bästa kompis, har blivit lite gubbig och orkar inte busa hela dagarna. Han sover mer än vad jag tycker är roligt. 

Matte säger att hon har chokladabstinens. Jag tror att jag också har det. Alla pratar om att de längtar efter våren. Jag längtar efter den där chokladgrejen! Jag tror det kommer bli riktigt lattjo lajban. Jag önskar mig choklad i födelsedagspresent! 

Känner ni också doften av choklad!?

/Onsdagshälsningar från Banff

Och ingen behöver oroa sig, det är inte choklad av den där sorten som ni människor äter – för den innehåller xantinalkaloider och är giftig för oss katter – utan choklad av den bästa sorten! I kattungeform.

Solen skiner men vindarna är ännu förädiskt svala.

Tänker tillbaka på en varm sommardag i juli förra året.

Då sittande i skuggan sippandes på en kall dricka på Rosendals Wärdshus.