Ibland kommer den fram.
Inte ofta, men när den väl står där på bordet så är det något ganska så roligt på gång. 

Jag talar om symaskinen. 

 
Jag är definitivt inte en sådan person som fixar och donar, syr nya gardiner på löpande band eller skapar fantastiska kreationer bara sådär helt apropå. Hade visserligen en femma i syslöjd på den tiden då det begav sig. Där i baracken med vår kaffe- och cigarettdoftande fröken, Märta. Men någon Lena Philipsson är jag definitivt inte. Inte heller någon Ernst eller Karin Mannerstål. 

I dag var det yngste sonen som bad om hjälp med att pynta sin svarta jeansväst med några av sina favoritband. Och när symaskinen ändå stod framme så passade jag även på att laga den icke så dugliga fickan (om man nu tänker på att fickan ska användas till att läggas saker i – samt att de ska förbli i fickan ...) i hans favoritshorts. En söndertrasad historia som sett sina bästa dagar. 

Fram med saxen för att avlägsna det sköra och håliga tyget. Fram med en bit gammalt lakan, nålar och kreativitet. 
Och slutresultat blev förvånansvärt bra. 

Sällskap hade jag givetvis. Inte bara av sonen som stod för design och utformning utan även av Banff som glatt hejade på. 

 

Otroligt entusiastisk, eller hur!?

Så söt som en marsipanbakelse.

Och resultatet då!?

Klädsel som anstår en rockstjärna – eller hur!

I övrigt.
Molande värk, ihållande illamående, en släng av migrän samt en stor dos astma. 

En riktig skitdag, rent kroppsligt. 

Nu håller jag tummarna för en god natts sömn samt en morgondag då orken förhoppningsvis infinner sig.
Och kreativiteten!