Midsommar! 

Kanske ett av svenska språkets mest laddade ord!

Inte så mycket ordets betydelse i sig, men all dess förväntan! 

Vackert väder!

Perfekta vänner!

God mat!

Den superuber, fantastiskt svenska magiska platsen.

Allt ska vara perfekt!

Själv har jag tillbringat mestadels av dagen i soffan. 

Inte för att jag behövde, jag var bjuden på storstilad fest.

Men jag pallade inte. Min kropp pallade inte.

Jag har mina kroniska sjukdomar. 
Som gör att min ork är i stort sätt lika med noll.

Jag tackade nej till fest, glädje, party, skratt till långt in på natten, kanske en onykter dans samt en massa andra tokigheter.

I stället blev det en stillsam middag (med den tokförkylde sonen som stannade hemma – my win) samt två filmer i soffan. En man som heter Ove samt The Danish Girl. 

Två helt olika filmer, men som båda berör på ett hjärtskärande sätt. Som jag kan relatera till även om våra sorger drabbar oss på olika sätt. Tårar har runnit nedför min kind. Jag har skrattat igenkännande. Jag har känt sorgen. 

För oavsett vad som skapar den där känslan av utanförskap så skaver den. Känslan av att vara missförstådd. Känslan av att inte riktigt vara med. 

Jag har haft en kväll som jag trots allt är nöjd med, även om jag önskar att jag orkat så mycket mer. 

En och annan dömer mig säkert och har en massa åsikter om vad jag borde och inte borde. 
Men vet ni vad, det är jag och endast jag som sätter mina gränser. 

Hoppas du har haft en trevlig midsommar! 

P.S Jag hoppas att du förstår att det här inte är ett inlägg för att få sympati. Jag vill inte bli tyckt synd om. Jag vill bara få en och annan oinförstådd att förstå min sorg att inte längre vara bra på att vara social och ha ork . Allt det där som tidigare varit min "paradgren" i livet! 

Apropå Brexit.

Bisquit är ju britt.

Hon meddelar härmed att hon funderar på att byta namn.

Briskit, blir hennes nya. 

Eller kan det vara så att hon sa Brisket!?

Remains to be seen ...

Eller!?