I dag tog Banffs och Bisquits vänskap ett stort steg framåt. Banff gav nämligen Bisquits hennes första tvätt! Men det är tvära kast, ena sekunden tvätt och i nästa far de fram som två jehun och det hörs både fräs och morr. Fast mest leksamma sådana. Banff bestämmer fast Bisquit utmanar. Underbart underhållande.

Här har Bisquit precis fått sig en avhyvling!  

Vänskap är att ge och ta. 

Och att respektera varandra.
Samt att ha roligt tillsammans.

Då funkar det bra.

Klockan 04.00 ringer alarmet på klockan. 

Klockan 08.00 ringer det igen. Och så håller det på var fjärde timma dygnet runt. 

Alarmet betyder att det är medicineringsdags. Ögondroppar för den lille röde. Först hans antibiotikadroppar och efter 15-20 minuter hans återfuktande droppar. 

Vi (Lava och jag) lever i fyratimmarsintervaller. Livet är inrutat. Jag har en lista som jag noga prickar av då vi klarat av ett steg mot en förhoppningsvis frisk Lava. 

Jag är trött. Två veckors oro, sömnbrist och känslomässig berg- och dalbana sätter sina spår på en redan sliten kropp.

Vi har hittat vår rutin, Lava och jag. Hittat det bästa sättet – för honom – att ta hans droppar. Det är väl inte precis så att han gillar det, men han fattar att det är för hans eget bästa och vi brukar ta en liten kelstund efteråt. 

Och när han tittar mig i ögonen, drar en lättnadens suck och blinkar långsamt, så både ser och känner jag hans erkänsla. Då svarar jag honom att jag gör det av kärlek. Och då spelar tiden på dygnet eller tröttheten ingen roll.