Ibland kommer lyckan i en ask. En ask, med en sladd med små kontakter i vardera ändan. Kontakter som gör att två tekniska apparater pratar med varandra.

Vid första besöket på en stor elbutik i Bromma fick jag beskedet att det inte går att ladda över bilder direkt från kameran till min tablet. Ähhhh, okej!? Skojar du eller ...

Mitt "problem" var att sladden till kameran har en vanlig USB-hane, och ingången på plattan kräver en mikro USB-hane. Hur koppla ihop dessa på enklast sätt!? Hur få till en decemberöverkommelse!? För mig var det ganska självklart att det borde finnas någon typ av adapter som medlare. Men vi fick bege oss till ett Kjell & Company för att få den rätta hjälpen. Just nu älskar jag min Samsung Micro USB connector!

Här är beviset för att det gick! En snabbt tagen bild, som är snabbt överförd och snabbt redigerad.

Och så en snabb bild, tagen med vacker vy ifrån Västerbron. Något i farten, så att säga.

I morgon ska vi kontakta värden för att snacka om avsaknaden av värme. Golven på grabbarnas rum är endast 15 grader och elementen i lägenheten är knappt ljumma. Svinkallt! Skulle nästan kunna tro att vi bor i Sibirien ...

Såg denna lampa i fönstret på Spiti.

Min första tanke var att om jag hade en sådan hemma så vet jag vem som skulle klättra och hänga i den!
The Banff! Klätterapan personifierad. 

Cool lampa.
Funktionell, ball och leksak i ett. 

Regnet och blåsten rev och slet i paraplyet där jag kämpade mig över bron.

På något sätt så kändes det som om vädret envist försökte hålla mig kvar i Vasastan. 

Jag fick kämpa med paraplyet som vände sig ut och in vid flertalet tillfällen. Frisyren, som jag

så omsorgsfullt fönat, var helt plötsligt borta med vinden. Kroppen kyldes ner av den fuktiga

vinden som letade sig innanför mina kläder. Och så allt detta mörker. 

Det hela låter ju hur dystert och nattsvart som helst. Men faktum är, att så fort jag steg in genom 

dörren till en lägenhet där på Kungsholmen, så försvann alla tankar på väder. Ett leende och en 

kram från min vän Alexandra. Lite fika med levande ljus samt samtal om drömmar, vackra ting och

mat, var allt som behövdes. Helt magiskt!

Vissa personer värmer mer än varm choklad en kall vinterdag, strålar vackrare än solen på 

högsommaren, framkallar mer lugn än all världens yogapass samt ger mer positiv energi än 

tusentals druvsockertabletter. Alexandra är en sådan person. Klok är hon också – och vansinnigt

vacker. Och så kan hon skriva underbart förtrollande texter. 

Det må ha regnat från morgon till kväll, internetuppkopplingen må ha svajat likt en berusad 

Ålandsresenär mest hela dagen och vad är väl en fest i Blå Hallen ...

Min dag blev alldeles förtjusande.
Tack vare ett möte på en tidningsredaktion, i mars, för snart tre år sedan.

"En!"

Eller flera?

Här är en en!

En en 49:–

Två en 90:–

Här kan man trassla till det hur mycket som helst, tänker jag. Plats för språkförbistring.

Hittade sedan denna installation vid hörnet av Vasaparken. Kanske inte så stilfull. Men kul. På sitt sätt. Undrar vem som monterat upp den?

Någon som vet!?

Kom i alla fall hem med två EN.

Mjuk en.

Sen googlade jag för att ta reda på om min EN är giftig. Jag har ju tre katter, varav två nödvändigtvis ska tugga på allt grönt, så jag ville bara försäkra mig om att jag vågar ha min EN i fönstret. 

Och då såg det ut såhär:

Ja se där, även Google verkar ha problem med ordet EN. 

Så mycket klokare blev jag ju inte ...

Är det någon som vet mer än Google?
Skriv gärna en kommentar i så fall!

Nu verkar inte min blå och min röde intresserade av att tugga på min EN. Och vanligtvis brukar de hugga direkt, så att säga. Vilket är EN av anledningarna att jag inte brukar ha blommor hemma (förutom de där som jag med säkerhet vet är ofarliga för mina pälsklingar). Att jag sen inte har gröna fingrar behöver vi inte prata så högt om. Det är ju bra om man kommer ihåg att vattna sina blommor/växter.

Men det, kan vi prata om EN annan gång ...

Kvinnan på bilden kan vara en de mest driftiga, nyfikna, kreativa person jag känner!

Med fötterna på jorden och huvudet bland molnen. Så där på ett underbart sätt som är helt fantastiskt. 
Alltid bollandes med flera intressanta projekt. Idéer och tankar blir till verklighet. Och ingenting känns omöjligt när det gäller Johanna på Plezuro!

Ovanpå detta så är hon fantastisk vänlig och omtänksam person, och samtidigt rak och ärlig utan en massa krusiduller. Det finns få personer jag beundrar och ser upp till på det sättet som jag gör med Johanna.

I Johannas värld händer det ständigt nya saker. Hon lämnade Birkastan för Odenplan. Och nu är det dags för nya äventyr!

Därför vill jag nu önska min alldeles egen Richard Branson lycka till!

Och så vill jag passa på att tipsa er om detta!

I kväll blir det extra god middag. 

Vi gick nämligen ner till Tomas på Erikssons Kött & Charkbod får att botanisera bland godsakerna. 

Eftersom precis ALLT är gott hos Tomas så är det svårt att välja. 

Men så fort jag såg att han hade lammracks hemma så blev valet enkelt. Maken hade inte en chans. I dag var det jag som bestämde. Längtar redan tills vi sitter till bords!

Därefter ner till Systembolaget vid Torsplan för en flaska passande rött. Det hittade vi. Dessutom fick jag nästan glädjefnatt då jag såg den här goda nyheten! Mallorkinskt vin. En av mina favoriter dessutom. Så även en flaska Macia Batle fick följa med hem. Då det mesta av vinet som produceras på ön stannar där så är det ganska ovanligt med export. Men nu kan alltså även vi vasastadsbor njuta de goda dropparna. Kan varmt rekommenderas!

Det blir en god helg!

Vi läser dagligen om äldre som blivit utsatta för brott.
Personer som specialiserar sig på att lura gamla sårbara människor.
Det handlar om allt från att låtsas fråga om vägen, telefonsamtal där de äldre luras på pengar och låtsasbesök från folk som vill låna telefonen ... 

I dag var jag på väg ner i tunnelbanan tillsammans med yngste sonen.

Vi har precis passerat spärrarna och ska ta oss ner för trappan till perrongen. 
Framför oss står en äldre skröplig man med käpp. På hissen sitter en "tillfälligt ur funktion-skylt". 
Mannen tvekar i sina steg men går sakta och ostadigt mot trappan. Min "hjälpa-radar" går på högvarv och givetvis närmar jag mig honom för att fråga om han behöver hjälp. Döm till min förvåning då han väser fram ett surt svar. Blir så tagen på sängen att jag frågar honom ytterligare än gång om han vill ha hjälp. Men ännu en gång får jag till svar: STICK! Denna gång kommer svaret både högre och mer ilsket. 

Så jag fortsatte – något snopen och väldigt mycket ledsnare – nerför trappan. 

Var han bara en surgubbe? Eller trodde han att jag ville honom illa? 

Är det så illa att äldre inte längre vågar ta emot hjälp!?
Har vi kommit dit där alla tror att det finns en baktanke med vänlighet ...

Jag kommer i alla fall inte stänga av min "hjälpa-radar". Även nästa gång kommer jag gå fram och fråga om jag kan hjälpa till, även om jag får ett stort fett STICK rakt upp i ansiktet! 

... när man hittar ...

...vilda blå plasttossor i naturen!