Känner mig lite fransk dagen till ära.
Säger som Edith Piaf.

Non ... rien de rien
Non ... je ne regrette rien
C'est payé, balayé, oublié
Je me fous du passé ...

Mot Norrköping!

Festivaldags för sonen. 
Vi stod för transport.

Vid påfarten började regnet. 
Ingen festival utan regn!

Jag saknar Rita! 

Vi har hängt i 16 avsnitt och hon är skön typ. 
Rättfram, snygg, rolig, dansk. 

Och så är seriens signaturmelodi skön. 

Den får även vara min signaturmelodi för tillfället.

Låten framförs av danska Oh land och heter Speak Out Now.

When there's a win, there's a sacrifice
When there's a loss, there's a bright light
No stones or sticks kick us on the high
If there's a law, there's a way to fly

Watching it all over my shoulders
Until the masquerades over
We're not gonna wait here
Not gonna get left out
No one can tell you how
You just speak out now

Nu väntar jag otåligt på att säsong 3 ska släppas på Netflix!!! 

Skavlan. 
Mina tankar.

Noomi Rapace: en kvinna som till mångt och mycket uttrycker sig som en tonårstjej. Vuxen men ändå så pueril. 

Petter Solberg: sympatisk, pappa, otillräcklig. Med en härlig men lillgammal son. Som sätter pappa (och andra vuxna) på plats.

Svend Brinkmann: sund dansk. Man behöver inte alltid vara på hugget och vara bäst. Avbeväpnande skön inställning. Skavlan ville hela tiden få det till att Svend var "negativ". Men, måste man vara bäst jämt, alltid!? Det är okej att nöja sig för stunden och inte alltid vara högpresterande. Vi kan ju inte alltid vara på topp. Att säga nej, är också en styrkal Oftast den mest potenta styrkan.

Mikaela Laurén: tuff tjej som kämpat i (egen förvållad) motgång – men inte gett upp. 

Om Skavlan själv då: som frågvis, nyfiken, vill veta mer-person så kan jag tänka att jag ställt frågorna annorlunda. Att alltid lyssna till det svar en första fråga ger. Inte bara vara inställd på ett visst svar. En följdfråga som ställs på ett annorlunda sätt hade kunnat gett ett så mycket mer intressant svar. Okej, jag vet det är tv, samtalsämnena begränsade och tiden är limiterad. Men åh vad jag ibland önskar att det var jag som fick ställa frågorna. 

Och var det bara jag eller är inte Echosmith's Cool Kids bara en uppoppad variant av Foster the Peoples Pumped up kicks ...

Fredagsfunderingar.

I går blev det spontanmusik på Le Pot då Los Pajazzos spelade blues.

I kväll åkte den här tjejen ut ur Idol. 
Josefine Myrberg.

bild från TV4

Tyvärr!

För hon var min Idol.
Så cool, egen stil och dessutom tror jag hon kommer göra sig en karriär utomlands. 
Så på sätt och viss tror jag det gagnar henne att inte vinna. 

Underbara Josefine – jag önskar dig all lycka till!

Det här är bara början på din resa! 

Trevligt sällskap till frukosten i dag. 

Artikel i DN.

Denna låt från 1979 spelades ganska ofta av en, på den tiden, 16-årig tjej. Lika bra i dag. 
Fast frågan är om inte Bryan är ännu stiligare i dag. 

Som så många andra sitter jag där i soffan och tittar. 
Ser artisterna sjunga varandras låtar.

I år kan jag tyvärr inte relatera. 
De enda jag har är något slags förhållande till är Orup och Ola Salo. Och  så Amanda, som är underbart cool, som från en annan planet.

Men det räcker inte. Det mesta känns tillrättalagt och arrangerat. Allt för kamerorna. 
Var det verkligen så där stelt, i verkligheten. Eller är det bara klippt för att passa in.
I slutändan blir allt kommers. 

Ocharmigt är resultatet. 
Inte ens då Lava trampar på fjärrkontrollen och byter kanal, helt plötsligt, bryr jag mig speciellt mycket. 

Och dessutom jag slår över till Downton Abbey så fort som möjlig, innan programmet ens är slut.

Så mycket bättre har blivit programmet som var så mycket bättre ...