Regnet och blåsten rev och slet i paraplyet där jag kämpade mig över bron.

På något sätt så kändes det som om vädret envist försökte hålla mig kvar i Vasastan. 

Jag fick kämpa med paraplyet som vände sig ut och in vid flertalet tillfällen. Frisyren, som jag

så omsorgsfullt fönat, var helt plötsligt borta med vinden. Kroppen kyldes ner av den fuktiga

vinden som letade sig innanför mina kläder. Och så allt detta mörker. 

Det hela låter ju hur dystert och nattsvart som helst. Men faktum är, att så fort jag steg in genom 

dörren till en lägenhet där på Kungsholmen, så försvann alla tankar på väder. Ett leende och en 

kram från min vän Alexandra. Lite fika med levande ljus samt samtal om drömmar, vackra ting och

mat, var allt som behövdes. Helt magiskt!

Vissa personer värmer mer än varm choklad en kall vinterdag, strålar vackrare än solen på 

högsommaren, framkallar mer lugn än all världens yogapass samt ger mer positiv energi än 

tusentals druvsockertabletter. Alexandra är en sådan person. Klok är hon också – och vansinnigt

vacker. Och så kan hon skriva underbart förtrollande texter. 

Det må ha regnat från morgon till kväll, internetuppkopplingen må ha svajat likt en berusad 

Ålandsresenär mest hela dagen och vad är väl en fest i Blå Hallen ...

Min dag blev alldeles förtjusande.
Tack vare ett möte på en tidningsredaktion, i mars, för snart tre år sedan.