David Bowie på svenska.
Har precis börjat tillbringa kvällarna med Bowie och vasastadsbon Per Åke Jansson.

En lovande kombination!

Förra året då jag fyllde lika många år som det tydligen finns nyanser av färgen grå fick jag en present.
En present svart som synden.

I går lördag, sen eftermiddag , var det så dags för en guidad smakupplevelse. Jag och min vän Fia började med att tugga på en bit rot. Därefter blev det sött och salt som följdes av diverse smakvarianter som bara för några år sedan ansågs otänkbara. Det handlar naurligtvis om lakrits.

Lakrits: godiset man antingen hatar eller älskar. Själv så tillhör jag den senare kategorien. Och ju saltare, desto godare. Lakritsen är ju från början känd för sina medicinska egenskaper och användes både mot magåkommor såväl som smakförbättrare (tänk hostmedicin à la sjuttiotal). I dag har lakritsen galant tagit steget in i finrummet och förekommer i alla möjliga fantastiska smakkombinationer. Hallon/lakrits är min favorit. Eller Lakritsfabrikens salta lakritsstänger med mörk choklad och havssalt, så nära perfektion man kan komma.

På Choklad och Lakrits på Sankt Eriksgatan berättade Tuija Räsänen i går allt vi lakritsfantaster behöver veta om denna underbara rot. Tuija är även den som ansvarar och arragerar den otroligt populära Lakritsfestivalen som förra året hade nära 10 000 besökare.

Så många personer kan inte ha fel, lakrits är helt klart det nya svarta!

Tack Fia för en fin present samt för det perfekta sällskapet!
In salty liquorice we unite!

Alla behöver ibland en hjälpande hand.
Eller tass.

I dag har jag haft besök av en mycket god vän som hela familjen älskar. Hon inspirerar, hon stöttar, hon utmanar. Hon är klok, hon lyssnar och hon reflekterar. Samtalen med henne blir ofta långa och intressanta, tiden liksom rinner iväg. Som en varm känslofylld berg- och dalbanetur. Fast med sidospår. Och de där sidospåren är alltid lika spännande.

I dag försvann cirka fem timmar med rasande fart. Katterna som tokgillar henne har symbiossvansat runt oss mest hela tiden. Katterna är vanligtvis ganska så kräsna i sin acceptans.Speciellt Lava, som normalt är Lille Skutt-försiktig, har vuxit till storleken av ett kaxigt savannlejon under eftermiddagen.

Jag är ytterst tacksam över att ha en vän som är så oerhört varmhjärtad och äkta. För hon gör sådan skillnad.

Alla borde ha en Mia!

Tittar på tv.
Roy Fares ackompanjeras av grannens körsångsövning. Därför ligger betoningen just på tittar.

Kompotten är blandad. Ett tag lät de som "viktigt meddelande till allmänheten-signalen" [första måndagen i månaden]. Ett tag misstänkte jag att ett gäng marskatter invaderat. Men för det mesta lät det bra.

Fördelen med att bo i ett lyhört hus är att man har full koll på grannarna.

På väg till smärtmottagningen på KS.

Tror jag köper en Expressen istället.
Så är problemet löst.

Strålande, eller hur.

Samling i vardagsrummet.

En spanar in mig.

En spanar in världen utanför.

Och en spanar in min ostsmörgås ...

Bäst att lägga ifrån mig mobilkameran!

I mitt huvud bor en hel hög av tankar.
Men just nu kommer de inte riktigt ut som ord. De har liksom fastnat. Trasslat in sig.

Då kommer de istället ut som bilder.

Sitter i soffan med liten Blå.
Liten Blå krafsar på filten. Det betyder att det är dags att bygga koja. Filten ska draperas över ryggstödet och mysstund är i antågande.

Att matte sedan är dum nog och börjar busa med liten Blå ...

... ja då får jag skylla mig själv.

Hon som aldrig leker med händer ser ju inte att det är mina fingrar som är där på andra sidan filten. Men det blir ett perfekt litet hål i mitt pekfinger som skulle kunna ge lilla Blå jobb på laboratoriet på vårdcentralen.

I morgon tror jag att vi får roa oss med lite tassikyr.