Är inne i en period där kroppen totalt sviker mig. Värk, värk och mera värk.
Och så denna trötthet som kommer som grädde på moset. 
Värk ger dålig sömn som ger mer värk ... 

Och huvudet hakar på . Mentalt alltså. 
För när kroppen inte är att lita på och det inte går att planera vardagen, då är det svårt att undvika att det sätter sig i huvudet. Och oundvikligen blir man (läs: jag) lite deppig. Inte superduperdeppig-deppig. Men tillräckligt för att inte orka med andra människor än familjen (och ibland knappt dem).

Men eftersom jag levt med denna värk och dess bieffekter i dryga tjugo år så har jag ju lärt mig – efter mycket om och men – hur jag ska hantera det hela och rida ut skoven. 

Deltog i en tävling med denna bild på Banff. Och vann tack vare min lilla blåa skönhet biljetter till kvällens DN-gala på Stockholm Stadion. 

Så efter snart tio dagars "eremitliv" tänkte jag våga mig ut i livet för att roa mig lite. 
Mitt självklara sällskap blir min allra bästa sportnörds-kompis Pia! Som var den som tipsade om tävlingen.
Min älskade stöttande vän som är en av de få som verkligen förstår och respekterar fibrons nycker.

I kväll ska vi heja på Emma, Abeba, Charlotta, Meraf, Irene och Erica – bara för att nämna några av deltagarna på anrika Stockholm Stadion. 

Lava säger att han nöjer sig med att kolla tävlingarna hemifrån tv-soffan med husse. Speciellt om husse kan tänka sig att äta lite glass. 

Banffen: hon följer naturligtvis med och deltar i kulstötningen. 
Direktkvalificerad! 

Tänk vad jag har katterna att tacka för mycket!    

Spontanbilder tagna med mobilkameran.

Katterna är motiv, såklart. 
De är ju med överallt. Min vardag.

Lava på räkjakt. 
Kolla vänstra tassen. Som Wolverine, eller hur!

 
Och så hon som alltid gör mig sällskap i badrummet. 
I går när jag borstade tänderna så hade jag det sedvanliga sällskapet bakom duschdraperiet.

Nyfiken, undrande, underhållande. The Banff!

Solen gick ner. 

Västerifrån kom mörkret dragandes över skyn som ett tungt täcke. 

Och sedan öppnade himlen sig.

Och grät. 

Krokodiltårar, i mängder ...

 

Som tropiskt regn.

Magiskt!

Det berömda fredagsmyset har börjat!

Vi går all in!

Trevlig helg! 

En näve av dessa vore inte helt fel just nu. 

Solvarma, söta ...

Ibland kommer den fram.
Inte ofta, men när den väl står där på bordet så är det något ganska så roligt på gång. 

Jag talar om symaskinen. 

 
Jag är definitivt inte en sådan person som fixar och donar, syr nya gardiner på löpande band eller skapar fantastiska kreationer bara sådär helt apropå. Hade visserligen en femma i syslöjd på den tiden då det begav sig. Där i baracken med vår kaffe- och cigarettdoftande fröken, Märta. Men någon Lena Philipsson är jag definitivt inte. Inte heller någon Ernst eller Karin Mannerstål. 

I dag var det yngste sonen som bad om hjälp med att pynta sin svarta jeansväst med några av sina favoritband. Och när symaskinen ändå stod framme så passade jag även på att laga den icke så dugliga fickan (om man nu tänker på att fickan ska användas till att läggas saker i – samt att de ska förbli i fickan ...) i hans favoritshorts. En söndertrasad historia som sett sina bästa dagar. 

Fram med saxen för att avlägsna det sköra och håliga tyget. Fram med en bit gammalt lakan, nålar och kreativitet. 
Och slutresultat blev förvånansvärt bra. 

Sällskap hade jag givetvis. Inte bara av sonen som stod för design och utformning utan även av Banff som glatt hejade på. 

 

Otroligt entusiastisk, eller hur!?

Så söt som en marsipanbakelse.

Och resultatet då!?

Klädsel som anstår en rockstjärna – eller hur!

I övrigt.
Molande värk, ihållande illamående, en släng av migrän samt en stor dos astma. 

En riktig skitdag, rent kroppsligt. 

Nu håller jag tummarna för en god natts sömn samt en morgondag då orken förhoppningsvis infinner sig.
Och kreativiteten!