I kväll är det tuff fajt om bästa platsen i soffan.

Jag förlorar. 

"Loser is my middle name ..."

Jäklar vad tungt det är. 
Somnade i hyfsad tid i går kväll men vaknade vid tre-tiden av värk och massivt illamående. Lyckades inte somna om förrän framåt halv nio-tiden. Hade sällskap av vänlig Nikita som spinnande försökte vagga mig åter till sömns. 
Vädret är grått, kroppen är betongfärgad och näsan är nätt och jämnt ovanför gyttjepölens kant. 

Det som gäller just nu är: begränsa mig. Ta en dag i taget.
ANDAS! 

Tittar igenom gamla bilder. 
Hamnar bland de som togs förra vintern. Eller, förra och förra!? 
Den här vintern har ju hitills inte bjudit på något som kan kallas vinter. 
De säger dock att den är på väg.
I slutet av nästa vecka ska vi tydligen få lite snö. Blöt snö ... 

Det är just på grund av avsaknaden av snö som jag bläddrar igenom förra årets januari-bilder. 
Avsaknaden. Inte saknaden. Eller jo, lite. Jag vet inte! 
Kluven. 

Kvällen kommer att tillbringas hemma i soffan med ishockey. JVM-final. 
Skulle gått på kalas men just på grund av vädret så blir det en hemmakväll. 
Det här vädret, det råa fuktiga, är inte min vän – vilket kroppen fullständigt skriker ut för tillfället. 
Med värken kommer den dåliga sömnen och med den, kommer den förlamande tröttheten. 
Något som endast personer med kronisk värk kan förstå. 

Här en bild från vackra vita Vasaparken förra året. 

Fast allra helst, skulle jag vilja vara ...

... här! Med lite värme, hav och salta bad. Och barfota fötter i sanden ...

Nu till hockeyrinken! 
Guld eller silver – det är frågan!?

Begav oss västerut för familjemiddag hos mor och far. 

Åt julens godaste nötter! Färska valnötter samt hasselnötter som inhandlats i Hötorgshallen. 

Tömde några glas bubbel ...

Därefter åt vi mängder av god mat och ost så att magen fylldes på bredden. Och höjden ... Och längden ...
Blev så där mätt så det knappt känns som om man kan andas. Eller röra sig. 

 
Avslutade så småningom med en kladdig chokladkaka bakad efter ett recept som har minst 40 år på nacken.

Vad dalahästen har med kakan att göra? 
Absolut ingenting.

Men den hade roligt fram tills vi började skära i kakan och orsakade en "earthcake" ... Kakan sprack och hästen sprang till skogs och sågs aldrig mer. 

Som vanligt, en god, härlig och kärleksfylld kväll med fniss och kramar. 

Love my family! 

... skriver de om superval!? 

Så här, skriver jag SuperVal:

  Bilden är ett collage och grunden är lånad 

Här slår man på tv'n för att få sig lite vitt! 
Och så ramlar man nästan baklänges när man inser att hoppbacken i Garmich-Partenkirchen inte är snöbelagd. 
Utan består av två spår som är konstgjort isbelagda. Hur svårt kan det då vara!? Att åka nerför, menar jag.

Har jag missat något, har det alltid varit så här? Inte för att jag tittar på backhoppning dagligdags men visst bestod väl backen av snö förr!? Och inte var väl spåren som rännor? 
Här går det liksom på spår!

När jag sitter om funderar över detta mysterium så slås jag av namnet på tysken som står på tur att hoppa.
Fnissar lite rentav. 

Så där ja, backhoppningen blev med ens lite roligare!

Då jag öppnade kylskåpsdörren, drog sig brysselkålen försiktigt tillbaka. Det var nästan som om de sa: – Ta inte oss, ta något annat! 

Vilket jag givetvis gjorde. Istället greppade jag A-filen. 
En godare start på dagen. 

Inte för att jag inte gillar brysselkål, tvärtom!
Men jag sparar på de gröna goda. Kanske tvingas de fram till middagen. 
Men, schhh, säg inget till de små förskrämda stackarna. Låt dem få leva i tron att de överlevt, åtminstone en liten stund till. 

Nu lämnar vi grönsakerna och beger oss ut i skidspåren istället.
På tv då. 

Både på grund av avsaknaden av snö samt den där eländiga värken i kroppen.

Nu drar vi igång 2014!

Happy new year!