Inte ens brysselkålen ansas i fred ...

Trevligt sällskap till frukosten i dag. 

Artikel i DN.

Denna låt från 1979 spelades ganska ofta av en, på den tiden, 16-årig tjej. Lika bra i dag. 
Fast frågan är om inte Bryan är ännu stiligare i dag. 

Älskade unge!

Äntligen sitter jag nu i soffan. 
Kroppen värker och trilskas, gör så ont att jag bara vill grina.

Fast grinat har jag redan gjort. Minst ett par, tre gånger. Bara i dag.
Först kom det lite sentimentala tårar då jag hörde om Arthurs lycka. 

Senare under dagen blev det återigen dags för strupen att snörpas ihop då yngste sonen berättade om en av hans kompisars skolbyte som gått igenom. Då kom det åter några glädjetårar, bara för att jag vet att det betyder så otroligt mycket för hen. 

Jag är ganska så säker att katternas ögon tårades då min mamma kom förbi i morse. Hon hade nämligen tagit med sig färskt kattgräs, som de tre musketörerna kastade sig över. Hmm, fast det där med att de skulle vara som ett triumvirat var ju kanske lite att ta i, och just därför är det så kul att ha lyckats fånga dem alla tre på samma bild. Hör ju inte till vanligheterna, precis. 

Tog en sväng ner till city tillsammans med mamsen. Fredag, lunchtid och galet mycket folk överallt. Blev genast påmind om varför jag undviker city om det inte är absolut nödvändigt ... Hittade "världens gulligaste adventskalender" i Hötorgshallen. Denna skulle passa mig. Jag, som tycker att marsipan är grymt gott!

Kom i alla fall hem med det jag hade i sikte. En ny duk till köksbordet. En sådan där vaxad linneduk.
Banffen blev förtjust. Och visst är det snyggt – och nödvändigt – med en duk som matchar åtminstone en av katterna!?  

Naturligtvis kom även Lava och inspekterade. Banff passade på att ge honom ett premiärhånglel. 

Och eftersom Lava är gourmeten i vår familj så började han genast fundera över kvällens middag. 
Så nu är den stora frågan: vad blir det till brysselkålen?

Det är sådant jag funderar över nu när jag sitter här i soffan. 
Och med tanke på dimman i mitt huvud och känslan av att jag aldrig kommer kunna resa mig igen, så är det skönt att veta att jag har en fantastisk man som fixar det hela. Jag behöver bara vara trevligt sällskap och assistera, sittandes vid bordet med den nya fina duken. 

Önskar alla en trevlig helg! 

För dig kattälskare!

Läs HÄR!

Här hemma är det Pony Express och Regift varenda dag.

Jag börjar med att be om ursäkt för kvaliteten på bilderna ...

Eftersom jag för tillfället inte umgås så mycket med min kamera så blir det halvtaskiga mobilbilder.

Inspirationen till att fota är som bortblåst, den har nog dragit söderöver – som en flyttfågel, ungefär.

Det där som brukar vara så roligt, spelar för tillfället ingen roll.

Paus, helt enkelt.

Till sen (läs: väldigt sen) frukost serverades chiapudding, gjord på mandelmjölk, med hallon och mango.

Kan tillägga att det smakar bra mycket godare än det ser ut här på bilderna.

Nu väntar jag innerligt på att de goda effekterna.

Chia, betyder nämligen styrka.

Här kan du som vill läsa mer om de nyttiga små fröna!
Redan de gamla aztekerna ...

Som så många andra sitter jag där i soffan och tittar. 
Ser artisterna sjunga varandras låtar.

I år kan jag tyvärr inte relatera. 
De enda jag har är något slags förhållande till är Orup och Ola Salo. Och  så Amanda, som är underbart cool, som från en annan planet.

Men det räcker inte. Det mesta känns tillrättalagt och arrangerat. Allt för kamerorna. 
Var det verkligen så där stelt, i verkligheten. Eller är det bara klippt för att passa in.
I slutändan blir allt kommers. 

Ocharmigt är resultatet. 
Inte ens då Lava trampar på fjärrkontrollen och byter kanal, helt plötsligt, bryr jag mig speciellt mycket. 

Och dessutom jag slår över till Downton Abbey så fort som möjlig, innan programmet ens är slut.

Så mycket bättre har blivit programmet som var så mycket bättre ...

I dag fick jag ett fint rosa kuvert med posten.

Det var adresserad till både mig och Banff, om jag ska vara korrekt.

Min fina vän Ingela hade läst detta inlägg och skickat oss båda en present.
En omtanke som värmde rejält vill jag lova.

Banffen såg genast vad det var och hävdade med bestämdhet att paketet minsann var till henne!

Tack söta Ingela för att du tänkte på oss!

Du är en underbar vän och en genuint omtänksam person – en på miljonen!

Älskar denna typ av "jag tänker på dig-present".
En liten gåva. som betyder så mycket.

Undrar var jag ska gömma dem, för ett nytt gömställe behövs om jag inte ska bli

av med alla på en och samma gång.